Jag har nu läst hela Tristan och Isolde som är skriven av Joseph Bédier, även om man ska förstå att Bédier har hämtat historien ur många medeltida sägnen och berättelser.

 

 Jag skulle säga att boken handlar om Tristan och Isolde som trots att Isolde är gift med Tristans morbror, kung Marc, blir kära. Man får genom hela boken följa deras kamp att försöka göra det som är rätt. De får bland annat fly ifrån sin dödsdom, leva i skogen och använda all sin list för att undkomma. Det hela utspelar sig i fantasins medeltid med drakar och kungariken.

 

Som sagt så utspelar sig hela historien i fantasins medeltid. Här finns riddare, drakar, förtrollade hundar och förgiftade spjut. Det finns också stora hav, kungariken och snåriga skogar, allt som skapar stämningen av en riktig saga. Förutom det så finns ju den påtagliga stämningen av romantik som även förutspår stor sorg. Lite som Shakespeares Romeo och Julia, man vet att det inte kommer att sluta som man själv vill.

 

Om man tycker, som jag, att miljön och stämningen både är välgjord och fantasieggande så kan det samma tyvärr inte sägas om karaktärerna. Författaren börjar med att berätta om Tristans barndom, vilket är en bra början, men det hjälper tyvärr inte, man får aldrig lära känna någon av karaktärerna på djupet. Deras handlingar blir den väg man får försöka lära känna dem, vilket ger konsekvensen att en förrädare sviker utav avund, utan att vi egentligen får veta varför han känner avund och att en eremit dömer och ger råd utan att vi förstår varför just han har rätt att döma. Och slutligen att de älskande blir kära på grund utav en kärleksdryck och utstår plågar av stora mått, utan att vi får någon riktig grund till deras kärlek, är den bara förtrollad? Finns det inget djup i deras kärlek? Vad ser de i varandra? Detta gör att jag inte känner riktigt tillfredställd som läsare, det känns lite tunt och faktiskt lite tomt.

 

Man kan även se att jämställdhet inte har någon plats i denna tid. Tristans uppväxt, äventyr och lidande får väldigt stor plats, medan stackars Isolde får nöja sig med att få några få rader som beskriver vad hon har för sig och hur hon mår. Dessutom är tonen i boken ofta sådan att Tristan lider och lever ett tufft liv, medan Isolde, visserligen saknar honom och trånar efter honom, men hennes börda kan inte vara lika tung. Hon får ju leva i lyx med sin man. 

 Genom hela boken så är det en skald, eller kanske till och med författaren själv som berättar historien. Detta påminns man om då och då genom att han lägger in en egen kommentar i historien, ofta tilltalar han då sin publik. Tyvärr har författaren dock en benägenhet att skippa alla bihandlingar överhuvudtaget, om ett sidospår dyker upp så avvärjer han det på en eller två rader. Till exempel när det Tristan åker hem och vinner tillbaka sitt kungarike Loonnois så skriver Bédier endast; Och jag ska i korthet säga att Tristan mottog riddarslaget av sin morbror, seglade över havet med fartyg från Cornwall, lät hylla sig av sin faders forna vasaller, utmanade Rivalens mördare, dräpte honom i envig och återvann sitt rike.

När jag först läste detta blev jag mycket besviken, här finns ju så mycket man vill veta mer om.

 

Trots allt detta måste jag säga att jag gillar boken. Den väcker en stark reaktion hos mig i varje kapitel, den slutar aldrig att vara spännande och oerhört romantisk. Slutet kan vara svårt att acceptera men när man tänker tillbaka så inser man att en sådan här bok inte kan ha något annat slut. Det är en Romeo och Julia- historia som utspelar sig långt innan de ens fanns, och jag älskar det.   

Jaha nu har jag läst ut boken. Jag måste säga, att skriva detta inlägg är definitivt det svåraste än så länge. Det är därför att allt jag kan tänka på är slutet och mina känslor inför det, men jag kan ju inte skriva om det! Jag vill ju inte förstöra boken för någon annan.  

Så allt jag tänker säga om slutet är detta; jag kan förstå er som hatar det, för det gjorde jag också, men nu gillar jag det. Boken förtjänade ett sådant romantiskt och sorgligt slut. Det kan ha varit något ibland det mest oväntade i hela boken.  

Men vad tyckte jag om boken egentligen? Jo jag tycker faktiskt om den. Den har sina nackdelar, men jag älskar romantik. Jag kan frossa i riddare, drakar och vackra prinsessor. Jag älskar det ädla riddarmodet och all sorg som hör riktiga sagor till. Och med riktig saga menar jag inte nödvändigtvis sådana som berättas för barn, utan kanske mer sådana som barn lyssnar till och vuxna förstår. (Vilket ger oss tonåringar ett guldläge, vi får ju både lyssna och kanske förstå!) 

Som sagt blir jag helt tagen av det faktum att deras kärlek är en förbannelse, bara det ger ju än en känsla av fantasins medeltid! (För alla vet ju att om man verkligen älskade någon på medeltiden så var det den person som man absolut inte var tänkt för.) Men visst blir jag oerhört förbannad när de älskande missförstår varandra, eller när de hela tiden vill göra vad som är bäst för den andra och det slutar med att ingen av dem får vara lyckliga. (Se här parallellen till min ilska i första inlägget).    

Men alla dessa misstag som de gör, gör dem mänskliga på ett sätt och det är ju också det som driver en framåt när man läser.

Nehe ni, resten av mina funderingar lämnar jag åt det ”längre inlägget”, som om mina inlägg inte alltid blir långa av någon anledning.   

Hej igen alla glada Tristan och Isolde läsare (och hej till dig din candide läsare som klickat på min länk och insett att jag ligger på fel ställe!) Dagens ämne är alltså Isolde version 2.0 eller som det står i boken "Isolde med de vita händerna".  

Detta är alltså Tristans bästa kompis lillasyster, som gifter sig med Tristan och älskar honom. Och vad får hon för det?  jo det ska jag säga dig, ingenting! Här gifter hon sig i god tro om att få leva ett lyckligt liv med en snygg, trevlig och orädd riddare, men i ställer får en man som först efter att ha gift sig förstår att hans förra flamma inte glömt honom och att han inte ens vill glömma henne. Nu är dem alltså inte bara två som lever olyckliga och med en kärleks förbannelse, utan tre! Jag skulle vilja ge Isolde med de vita händerna lite uppmärksamhet och sträcka mig så långt så att jag säger att det är HON som är det verkliga offret. Hon blir ju inte ens älskad tillbaka.    

Okej jag medger att jag låter lite hård emot både Tristan och Isolde med det blonda håret,(version 1.0) Men jag blev faktiskt väldigt upprörd. Är det bara jag som känner så menar ni?

En annan inte lika viktig fråga är; varför heter båda kvinnorna i Tristans liv Isolde? Finns det något viktigt inbakat där som jag helt enkelt inte förstår? Är Tristans förbannelse inte alls drycken utan att han helt enkelt bara kan älska kvinnor som heter Isolde?  

Nu ska jag fortsätta läsa, slutet är nära!

Kom och tänka på den frasen, den står ju överallt i boken och är lite svårtolkad kan jag tycka. Ellen och jag diskuterade det häromveckan faktiskt. Väldigt intressant måste jag säga. Jag tolkar det som om att själva uttrycket ”brottslig kärlek” betyder otrohet, eller att man på något annat sätt är tillsammans med någon som man inte borde vara med. Med den definitionen så skulle jag kunna påstå att Tristans och Isoldes kärlek är mycket brottslig. Problemet är att i boken så tycker de absolut inte det. Då finns det ju två sätt att se på detta, antingen börjar man ifrågasätta min definition (ajabaja allihop!), eller så får man leta en förklaring.

 

Nästa grej jag kom att tänka på då är hela historien med kärleksdrycken. Nämen titta är det inte en förklaring som dimper ner i mitt knä! Så här tänker jag, det är inte särskilt många som vet att Tristan och Isolde är kära på grund av en kärleksdryck och det är anledningen till att alla andra anser att deras kärlek är brottslig, medan dem själva anser att det är dryckens fel och alltså inget de kan göra något åt.

 

Agneta sa dessutom något om att kärleksruset de får av drycken kan representera det rus otrogna skyller på; ”Vi blev berusade av kärlekens passion det, var inget vi kunde göra något åt”, eller något liknande.

 

Brottslig eller inte, klar jag hejar på Tristan och Isolde, mitt lyckliga slut är definitivt att de får varandra tillslut.

Har precis läst lite till ur Tristan och Isolde.

Jag har ju redan hunnit ett rejält stycke, har kommit till sidan 104, och ärligt talat är jag lite irriterad på de älskande. Kanske har det att göra med att jag är något romantiskt lagd, men varför lämnade de deras åtminstone lyckliga liv i skogen, för att ge tillbaka Isolde till kungen? Okej att de inte hade så mycket materiella ting eller mat i överflöd.  Men de hade ju varandra, är det inte vad det handlar om i kärlekssagor med riddare och prinsessor? Men visst, nu visste kungen var de var, men han lät dem ju vara. Hör ni hur det snurrar i huvudet på mig?

 

Kanske är det så att trots allt så kan dem inte hata kungen, det är ju inte han som har gjort något fel. Dessutom så får man ju faktiskt veta att både Tristan och Isolde tycker att de har berövat den andre på något. Tristan är rädd att han berövar Isolde sitt liv i överflöd för att leva med honom i skogen. Medan Isolde anser att hon berövar Tristan på de äventyr han borde ha nu i sin ungdom. Tror ni jag blev sur när jag insåg att om dem inte tänkte så mycket på varandra så skulle dem fortfarande vara lyckliga i en skog!?

 

Men sen igen är det inte det kärlek handlar om? Att tänka på den andres behov och sätta den andras lycka framför sin egna?