livet rusar på av någon konstig anledning, trots att ditt har tagit slut...

Helgen har varit en helg fylld av avsked. Ett avsked till min farmor, men också till min morfar.
Så mycket sorg har drabbat min familj i år. Att det kankse är förstårligt att det ibland blir svårt att mäkta med. Men trots allt går livet vidare, varken man vill eller inte, så ibland är det lika bra att lyfta upp sig själv från backen och försöka hitta ett sätt att gå vidare.
I min familj säger vi alltid att man får falla hur långt man vill, man får gråta tills det inte går med, men man får också vara tyst, tillåta sig själv att känna tomheten...allt detta är okej, bara man lovar att till slut gå vidare. Inte att glömma eller förneka sorgen, bara att lära sig att leva med saknaden och fortsätta att kunna njuta av livets guldkanter.

I fredags begravdes min farmor. Det var en jättevacker begravning. Blommorna var så vackra, låtarna var precis rätt. När Tommy,vår kantor spelade samma melodi som finns i mitt gamla smyckesskrin, då grät jag. När "over the rainbow" ljöd i kyrkan, då grät jag.
Jag grät och jag mindes. Jag mindes lägenheten i kalmar där vi bakade winerbröd och jag och syster fick göra glasyren. Där vi lekte med dem där underbara pingpongbollarna. Där farmor försökte lära oss både att sticka och att virka. Jag mindes huset på landet där vi försökte lära oss att baka delikatesskroppkakor. Jag mindes hur farmor brukade ta med oss till stranden, ett sånt äventyr!

När sedan stunden kom för att bära ut kistan. Då brast det. Min farmor har verkligen lämnat oss. Det är väl först nu som jag inser att trots att jag visste det jag visste så trodde jag nog ändå att det fanns mera tid. Så mycket mera tid.

Min farmor var ingen cancerpatient, hon var en husmor.

På söndagen var det alla helgona och vi gick i kyrkan för att tända ett ljus för morfar och ett för farmor. Det vara jättefint och jag vet i mitt hjärta att ni har det bra nu och att ni vet hur mycket vi saknar er.

tills vi möts igen

låt gud hålla

hålla dig, i sin hand.

 

sassa

9 november 2010 23:53

Jag tänker på dig, jag finns för dig. Alltid

Pernilla

10 november 2010 22:45

jag vet och tack

 

Becka

10 november 2010 08:24

Att möta sorgen är så jävla hårt. Men du är så himla duktig som kämpar på, med plugget och livet. Hade jag dig här så skulle jag krama dig så att du knappt kunde andas. Jag hoppas det finns någon i Uppsala som gör det i mitt ställe. :)

http://kaifighter.blogg.se

Pernilla

10 november 2010 22:44

tack

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj oj, här har inte bloggats på länge... men lite beror det på att jag tillsammans med Linnea bloggar på en gemensam blogg om vår 8 veckor långa resa till Rwanda. Kolla här för att se hur det har gått för oss: http://mfsrwanda.blogspot.com/   ...

Du kommer antagligen inte läsa detta och även om du gör det så kommer du inte förstå att det handlar om dig och om du mot all förmodan förstår att det handlar om dig så skulle du antagligen aldrig säga det till mig, för det är sådana vi är du och jag...

Insåg att jag missat ett helt år här på bloggen så tänkte att jag skulle sammanfatta lite med en bildkavalkad!             ...

Vem där? En spegelbild på rymmen En speglvänd värld med den mörka dagen   En smal tjockis Ett sörjande glädjeknippe En skuggad kärlek   En uppånervänd speglbild på rymmen En övertygande skugga går lös Rädda mig Dra upp mig ...

Efter mycket kaos och strul med bussar i detta snöoväder så har jag anlänt till Arlanda och väntar med spänning på flyget hem till Kalmar. Tyvärr så får inga flygen landa just nu på grund av snön. Det är väl stunder som dessa som man ska ta sig ti...