Jag har alltid gillat mytologi och sagor,( jag anta att jag gillar känslan av att ingenting är omöjligt), så jag måste säga att jag gillade Orfeus.

Orfeus är nog en historia om att kunna älska sig själv. Orfeus själv har ju väldiga problem både med att älska sig själv och med att förstå hur någon kan älska honom, bara honom och inte bara hans talang. Detsamma gäller ju hans bror. Han är ju väldigt avundsjuk på sin bror och tycker att han själv och hans egna liv är ju ingenting i jämförelse med Orfeus liv.

Kanske kommer detta problem med att älska sig själv ifrån deras föräldrar. Pressen att ha gudomliga föräldrar kan inte vara lätt och när dessa dessutom aldrig är närvarande och tycker inte att något som deras barn gör är bra nog.

Det är ju också en typisk kärlekssaga, med svek, sorg och förälskade par. Men trots allt så är resan till och från dödsriket också ett sätt för Orfeus att ta itu med sina rädslor och allt han hållit inom sig. Man behöver ta itu med även de jobbigaste känslor för att kunna må bra och gå vidare i livet med huvudet högt.

Hela föreställningen kändes väldigt modern trots att sagan är väldigt gammal. En av anledningarna till att det känns så kan ju vara musiken, som faktiskt var väldigt modern. Dessutom projicerade de bilder på bakgrunden av scenen med hjälp av datorer vilket också fick det att kännas som något mer nutida. Jag kan tänka mig att även dansen var väldigt modern men det var nog inget jag medvetet kollade på.

En sak jag tänkte på var att kostymerna var i väldigt lika och gråaktiga färger. Detta gjorde ju att en person kunde spela flera roller eftersom att alla var väldigt lika. Samma effekt gav ju maskerna. Eftersom att vi inte kan se vem som är där bakom kan flera spela samma roll och en person kan spela många roller.   

Det sista jag tänker nämna är Hermes. Han lyfte hela pjäsen med sin blotta närvaro och han var inte så lite kul heller!

Hej allihopa,

jag har inte riktigt förstått hur detta ska gå till så ja tänkte att jag snackar av mig här.

Började läsa Dvärgen för ett tag sen och min första tanke var; vilken förfärlig bok! Jag förstår inte varför det bara är en massa stycken som inte ens är indelad i kapitel. Dessutom saknades för mycket mellan dvärgens anteckningar för att jag skulle förstå sammanhanget.

Det jag utan tvekan störde mig mest på (och fortfarande gör) är det ervinnerliga särskrivningarna!!! Han skriver "v a r f ö r" istället för "varför" osv. Okej, jag förstår att han vill betona det ordet, men är det inte bättre att skriva det med kursiv text då????

Nu har jag kommit en bit och det känns som om jag förstår mycket bättre nu, får väl se vad jag tycker om den ikväll.